Ja det kan jag undra över vad jag ska hålla på med egentligen. När det handlar om millimeter för att det ska funka känns det supersvårt. Målet just nu med ridningen är att andas och sitta på rumpan, inte helt lätt i nedförsbackarna. Igår fick jag superångest igen, en avknapp på hjärnan vore bästa lösningen. Men nu finns det ju ingen sån så jag får lyssna på dom som vet istället.
Jag kämpar på och gör så gott jag kan för tillfället. Om jag bara fick in i huvet att jag har Sveriges snällaste och tålmodigaste häst så släpper det säkert. För snacka om hygglig att han vill bära omkring på en obalanserad tant.
Så kommer vi då till galoppbacken och skulle jag inte smacka och driva så skulle han inte springa, även om dom andra springer. Så vad finns det å vara skraj över EGENTLIGEN. INGENTING!